Löftesbrott

Nyårslöftet att inte bry mig om sjuka schäfrar, fel avelsfokus, ryck-och-slit metoder - bröts i morse sedan jag läst Brukshunden!
Men det beror på att Staffan Thorman är en av dom ytterst få i ledande befattning, som vågar ta upp även känsliga ämnen...
...så jag skyller på honom.

Vi skall dokumentera allt positivt ist; som exempel vår träning!
OLLE är här på väg in efter ett Linjetag och jag begriper inte att han redan begriper så mycket; utan att jag lärt honom...
...som att ex stanna kvar när jag lägger ut dummin.
Han är smart; Olle-Bolle!

Brukshunden

Senaste Brukshunden kom och nu är det en så bra tidning!
Staffan Thorman skriver (som vanligt) så bra: "...då retrievrar och andra raser är väl så framgångsrika på våra prov och tävlingar. De minskar inte i antal utan är omtyckta tävlingshundar och vars förare många gånger tidigare tävlat med brukshundsraser. Något att fundera över för brukshundsuppfödare varför det blivit så".
Pratade för ngn vecka sedan med en tjej som haft 4 (fyra) schäfrar och ingen varit fullt frisk. Med fullt frisk menade hon då en hund som inte gick på varken Rimadyl, spec kost eller kortison.
Nu skulle hon byta ras.
Jag har haft tre (3) trevliga schäfrar och ingen av dom varit fullt frisk: en "spondylos", en medfödd ryggmissbildning och den tredje höftmissbildning. Så trist, för schäfern är en fantastisk hund att träna!
Staffan Thorman uppmanar uppfödarna att "fundera på varför..."

Träning i kyla

Sidosteg

Vi var på gemensam träning genom SSRK här i stan och tanken var att OLLE skulle få mesta träningen; men han var helt uppslukad av alla HUNDAR! 
"Så många man kan leka med?!" - tror jag Olle tänkte...
...så mina köttbullar hade inte särskilt högt värde just då.
Att tvinga honom gm att rycka och ryta föll jag inte i, däremot massor av TJAT när han drog iväg med två  svarta labbetjejer. Frågan är om vad som är sämst...
Nå. Så här brukar det vara när en unghund från skogen tas in på träningsplan, så vi deppar inte ihop oss för det - utan inser att det kommer gå över. Alltså kommer bollen och köttbullarna vinna i värde; även hos Olle.
LEO fick tas ut på plan när det blev TÄVLING i att lägga sig ner snabbt och gå fot
 - och sedan fick ju även han mingla i slutet. Så båda två var nog helnöjda över dagen.
När vi kom hem tränade vi lite i det kalla, men klara vädret och här kommer ett smakprov:

Glad hund

Egentligen talar bilden för sig själv: glädje, frimodighet och förväntan...
...men så här kom bilden till.
Oftast när jag fotar så använder jag stativ och självutlösare med 10 bildserier - då brukar åtminstone ngn bli bra, men ikväll skulle vi ju bara träna lite efter skidturen...
...så jag höll kameran i handen ist. Och då blev endast en ngt så när bra: den här på fine Olle-Bolle.
Jag tyckte tidigare i veckan att Olle inte hade det där riktiga draget till dummin, men det hade han ikväll! Direkt den hamnade på golvet, plockade han upp den och kom med den.





På bilden är vi på steg 2: sätta sig vid mig helt frivilligt, där endast min kroppshållning är signal - sitta kvar när jag går iväg och lägger dummin tre meter ifrån - och hämta på signal "Olle".
Olles jakträning, går utmärkt bra och vi hoppas kunna åka på tredagars träningen i maj  - med Eva som klickertränar jakt och sedan får vi ju träffa uppfödaren och Olles kullsyskon!

Labbetankar

LEO är mycket mörkare gul än Olle och just "foxröd" anses nu av många vara så snygg så man marknadsför kommande valpar som "mörkt gula".
Jag tycker gult är fint på labbar, men skulle aldrig köpa en hund utifrån utseende!.
Tvärtom är utseendemeriter, för mig, något att se upp för.

Labradoren är just nu Sveriges populäraste ras och många som tränar lydnad och bruks, har upptäckt jaktlabben som en fantastisk bra tävlingshund!
Nu finns det ngr jaktlabbeuppfödare som är rädda för att "dom goda jaktlabbeegenskaperna förstörs" om labben används till annat.
Det tror jag beror till en del på att man har begränsad erfarenhet av att träna olika hundsporter. En bra hund kan tränas till nästan vad som helst och det är ofta samma egenskaper som krävs för att tävla på elitnivå oavsett om det är lydnad eller jakt.
Däremot krävs förstås "specialistförmågor" om man skall tränas i skydd, vallning eller säg som ställande jakthund.

OLLE har helt annat utseende (eftersom vi nu ändå är i "utställningsringen") än Leo: han är lite högre och ser kanske ut mer som en traditionell "jaktlabbe".
Leo hade nog kunnat göra en karriär inom utställning, men det skulle garanterat inte Olle göra.

Och det bryr sig inte Olle om; för han har ju siktet inställt mot jaktmeriter!

Vecka 4

Den här veckan har LEO Inkallande på sitt schema och så här ser hans planering ut på OneNote:
Tanken är att använda targets för att få snabba stopp: Musmatta för Ställandet och Matta för Läggandet.





I morse fick vi lite tid efter prommisen och vad är bättre att starta en ny vecka med; än Hundträning!
Leo fick börja med frivilligt ställande på musmattan och vi avslutade med signalen "Stå" när han höll en tass mot mattan.
Bollen som belöning och då gäller det att svänga snabbt...

OLLE har Apportering och då hålla fast. Han är så KUL att träna; Olle-Bolle: sådan energi och koncentration!

I morse kom vi till att jag kunde hålla godiset framför honom 2 sekunder före klicket; så nu kan vi säga att hållandet är ganska stabilt.

Skulle så gärna vilja pröva med vilt; så är det ingen som har ngt vilt liggande i frysen..?